Anna-Greta, 20160205-20170725

DSC_1981.JPG

En tisdag som började med glädje och hopp om att äntligen få komma in till röntgen, det vi trodde var enbart en korsbandsskada som kunde fixas med en operation visade sig vara mycket mer komplicerat. Höfterna var av den värsta grad, knäna var fulla med artros… Och då även en knäskada…

Att behöva stå där för andra gången i år, i exakt samma situation igen… Där ligger hunden nedsövd, vi står framför röntgenplåtarna med gråten i halsen och inser att det är kört. Då var frågan om man skulle väcka henne för att sedan komma tillbaka någon dag senare eller om hon skulle få somna där och då.

Vi kom in med en positiv anda, Greta var olyckligt ovetande om vad som väntade. För mig var det en självklarhet att hon skulle slippa vakna till våra tårar och den ångest som blev. Att slippa behöva känna vår sorg för vad som komma skall, även att slippa vakna och gå igenom ännu en dag med smärta. För vems skull skulle hon leva en dag till?

Att stå där och behöva bestämma när det är dags för någon att lämna detta jordeliv är något man aldrig kommer vänja sig vid. Anna-Greta var bland de positivaste individer jag mött, hon tog allt med ro och var en klippa med alla hon mötte, djur som människor. Det är fruktansvärt tomt, det är fortfarande svårt att smälta att hon verkligen är borta…

Saknar dig din obeskrivligt goa hund, jag är evigt tacksam för den korta tid vi haft <3

 

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.